Män och stickning i Island: en resa genom historia, hantverk och identitet
När man tänker på stickning, kanske man föreställer sig mormödrars hemmagjorda tröjor – men långt innan det blev en trend bland hipsters och influensers, var stickning i Island en överlevnadskonst. Rötterna sträcker sig tillbaka till 1500‑1600‑talen, när islandshushållen var beroende av ull som livslina i det karga landskapet. Arkiv och historiska dokument visar att både män, kvinnor och barn sittande tillsammans av ull som förblev valutan i självförsörjande export – över 70 000 par sockor skickades ut redan på 1600‑talet
Stickning var långt ifrån ett ”kvinnoprojekt”. Den var en ekonomisk motor, där alla bidrog. Ullplaggen bar dem genom hårda vintrar, medan överskotten såldes för att finansiera spannmål, utrustning – ibland rent av skriftliga skattelättnader .
Lopapeysan: den nationella yltan
När den industriella revolutionen nådde Island och import av plagg ökade, uppstod en kulturell behovslucka. På 1930‑talet växte lopapeysa‑traditionen fram, en rund yokeslöja, inspirerad av norska mönster från URD‑magasinet, men anpassad till islandsk ull och stil.
Efter självständigheten 1944 symboliserade lopapeysan den isländska identiteten, en införd tradition med djupa rötter en.wikipedia.org
Lopi‑ullen är unik med sina dubbla fibrer: grov, väderståndig yttersida och mjuk, isolerande inlaga. Den ger styrka, värme och lätthet, vilket gjort lopapeysan både praktisk och ikonisk.
Män som stickar: från tradition till dagens gemenskap
Trots att traditionen var könsneutral, försvann synliga manliga stickare när moderna könsnormer förändrades. Men under 2000‑talet, särskilt efter finanskrisen 2008, uppstod ett nytt uppsving, både av nostalgi och identitetssökande .
Ett starkt bevis är projektet “Karlar prjóna” (Män som stickar) lett av Pétur Oddbergur Heimisson. Han organiserar öppna stickcaféer på Reykjavíks gamla KEX Hostel för att synliggöra män i stickning och utmana stereotyper.
“The goal was trying to engage men to be more visible, by knitting in public and be proud…”
Filmaren Kay Gardiner beskriver i dokumentären Iceland’s Pullover Island hur islänningar av alla kön och åldrar väver lopapeysur, särskilt i byar där gamla damer stickade över 100 tröjor per år, men där också män deltog aktivt .
Tradition, hantverk och killarna
Isländska forskare, som forskaren Gudrún Helgadóttir, har studerat hur lopapeysan etablerats som så kallad “invented tradition” – en konstruktion av nationell identitet trots sina relativt korta historiska rötter. Men dess symbolvärde är starkt, särskilt efter finanskrisen, när man sökte autenticitet och kulturell trygghet .
I modern kultur kopplas lopapeysan samman med nationens “får-kultur”: folklig, samtidigt djup och sparsam, som ett själens fjällandskap.
Till sist
Island visar att stickning aldrig var ett könsbundet hantverk. Män har alltid varit där, från kall hård ekonomi till nationell symbolik. Idag fortsätter de, med stolthet och samhörighet, i kulturcentra och kaféer. Det är en påminnelse om hur hantverk, identitet och tradition vävs samman, en historia värd att berätta vidare.
Utvalda källor & vidare läsning
PDF: Knitting Around the World: ICELAND – historiska siffror om familjestickning och export
Pétur Oddbergur Heimisson: Karlar prjóna – initiativ för synliggörande
